I veckor har jag vänt och vridit på vad jag ska säga på Småföretagardagarna i Örebro. Det har tvingat mig att ta itu med undangömda känslor av hopplöshet. Jag inser att mina kontakter med myndigheterna har påverkat mig betydligt mer än jag vågat erkänna tidigare.
Jag har nyss skrivit ett inlägg om skattemyndigheten – men inser att jag ännu inte är redo att publicera det. Fortfarande är jag för känslomässigt engagerad. Låter det ligga och kommer att läsa några gånger till.
Den näst värsta myndighetskontakten är med samhällsbyggnadsnämnden.
2006 köpte jag ”gamla Föreningsbanken” i Hammenhög. I mitt tycke en fantastisk fastighet att driva advokatverksamhet i. Allt fungerade utmärkt. Ärendena strömmade in. Jag anställde sekreterare och behövde anställa jurister – men utrymmet räckte inte. Därför bestämde jag mig för den tuffa satsningen att bygga om.
För att allt skulle gå rätt och riktigt till anlitade jag en arkitektbyrå som gjorde ansökan om bygglov. Nu minns jag inte hur mycket det kostade – men då kändes det som en väldig massa pengar.
De som beslutar om alla avgifter och krav för företagare har nog inte förstått hur det är att starta och expandera verksamhet. Det finns verkligen inte några pengar! Sedan jag startade eget 2004 har jag aldrig tagit ut en marknadsmässig timlön. De senaste åren har jag satsat väldigt mycket eget kapital. Ändå är satsningarna inte hemma.
När jag ville bygga om fastigheten krävde kommunen ventilationsanläggning och handikappanpassning.
Vi tog in offerter. Den första offerten på ventilationsanläggning kostade en halv miljon!!!! Handikappanpassningen såg omöjlig ut att genomföra.
Det var en gammal fastighet. Att bygga nytt i Hammenhög är det ingen som gör. Jag har sett det som om jag bidrog till något gott genom att skapa arbetstillfällen i en by med ca 900 invånare.
Hammenhög ligger på landsbygden. Det finns inte några motsvarande affärsfastigheter. När bankerna skall låna ut pengar vill de ha en avkastningsvärdering. I Hammenhög blir en sådan avkastningsvärdering väldigt låg. I runda slängar ”försvann” en miljon i värderingen (avkastningsvärdet är ca en miljon lägre än kostnaderna jag lagt i fastigheten). Det beror på att fastigheten ligger i Hammenhög och inte på ett mer attraktivt läge. Det leder så klart till problem med belåningsvärde och tuffare diskussioner med bankerna.
Ändå ställer kommunen orimliga krav på ventilation och handikappanpassning.
Som alltid anlitar jag experter. Konsulten pratade med kommunen och hittade en lösning. Bygget satte igång.
Kommunen har fortsatt skicka sina opersonliga brev med krav på redovisningar. Jag mår inte lika dåligt av de här breven som av skatteverkets brev. Idag är det en av de anställda som sköter kontakterna. Ännu är inte allt klart. Nu jagar vi konsulten för att färdigställa de sista uppgifterna till kommunen. Trots att jag är advokat har jag insett att kommunens krav är så höga att det krävs att jag anlitar experter för kontakterna med kommunen!
En tanke slog mig… Personligen tar jag en jättestor ekonomisk risk. Jag avstår från privatkonsumtion för att kunna finansiera en ombyggnation som skapar arbetstillfällen och liv i en liten by. Vilka signaler ger kommunen? Brev med krav – du måste göra handikappanpassning och ventialtion… kostnad – åtskilliga hundratusentals kronor. Vilket budskap uppfattar företagaren?
Hittills har jag inte fått ett enda uppmuntrande brev ”Så roligt att du satsar i vår kommun – kan vi hjälpa dig med något?”
Nej – bara krav som kostar massor av pengar att uppfylla!!!
Om jag inte hade haft en fantastisk vision som jag tror väldigt mycket på hade jag nog struntat i alltihop. Behållt min lilla advokatbyrå som gav mig och min sekreterare en rimlig lön. Tackat nej till 75% av klienterna – men kunnat sova gott om nätterna.
Jag skulle tro att 98% av Sveriges befolkning gör just så. Jag tror att ett annat bemötande från myndigheterna skulle förbättra företagsklimatet väsentligt!