Lördagens soluppgång

Hela dagen har fönsterrutan varit full av vattendroppar, himlen grå och vinden vinande. Ibland är det som om inte karaktären räcker till för att tvinga mig ut på en löparrunda – även om jag vet att jag mår så mycket bättre när det väl är gjort.

Igår var jag vid havet innan åtta. Bilderna kommer jag att njuta länge av. Egentligen fanns inte tiden – för jag hade lovat mina föräldrar hjälpa till att duka till deras fest. Men jag insåg att stunden vid havet var prio ett. Det var ett klokt val. Där tänkte jag igenom talet till min far som fyller 70 i morgon.

Min far är en fantastisk person och det är skönt att tänka på honom. Förra helgen hade jag telefonmöte med mina syskon (jo, de är nog ännu mer upptagna än jag). Vi är väldigt olika – men har ändå alla påverkats av far på något sätt. Alla tre har vi svårt att slänga saker – vill återanvända så gott det går. När det gäller behovet av att vara i rörelse är det bara jag som ärvt det. Sedan far slutade ha grisar cyklar han någon mil om dagen för att hålla sig i rörelse. Han är smärt och smidig som en 25 åring – och har en vitalitet som många yngre skulle avundas. Igår dansade han varenda dans hela kvällen.

Far har arbetat inom lantbruk hela livet. På fritiden har han haft många förtroendeuppdrag inom politik, kyrka och hemvärn. Där längs stranden är mina tankar fria och jag funderar på vilket yrke far skulle ha valt om han varit ung idag.

Gårdagen bara sprang iväg. Det var så många människor jag inte träffat på många år – så många jag ville tala med – som inte hanns med… Och det är som om jag behöver distans till alla möten – som om samtalen behöver sjunka in.

Utanför fönstret mörknar det. Ska jag få någon löparrunda är det hög tid… men inser att jag i dag nog tillåter mig att vara lat… julmysa med att sätta upp julgardiner och koka kola…

Fortfarande viner vinden utanför…