Tågvagnen är full av fnittrande tonåringar. Bredvid mig sitter deras gympaledare. Två tjejer kommer fram och berättar hur en av dem hållits fast av en full kille som pussade henne på kinden.
Den pussade tjejen berättar om rädslan hon kände när han höll fast henne. Associationer till våldtäkt. Lyssnar och bestämmer mig för att berätta att jag är advokat och att det han gjorde kan vara straffbart.
På lawline.se hittar jag en förklarande artikel som tjejen får läsa.
Jag får höra att på centralen i Stockholm hade en annan full kille tafsat en på en av tjejerna.
Tonårstjejer blir antagligen utsatta för massor av sexuella ofredanden utan att tänka tanken att de kan polisanmäla.
Själv minns jag när jag åkte buss från Simrishamn under tingstjänstgöringen. En gammal gubbe brukade åka med bussen. Ofta satte han sig bakom mig vilket fick mig att känna mig förföljd. Jag började strategiskt gå på bussen efter honom och sätta mig på säten där det var upptaget på sätet bakom.
Eftersom bussresan tog två timmar brukade jag slumra till en stund. En gång vaknade jag av att han stuckit in sin hand mellan sätet och fönstret och smekte min kind. Medan jag hade sovit hade sätet bakom mig blivit tomt och han hade bytt plats. Fastän inget allvarligt hänt fylldes jag av äckel och panik och flydde från platsen. Trots att jag satt ting och visste att det han gjort inte var ok tänkte jag aldrig tanken att polisanmäla. Istället skaffade jag övernattningsrum i Kristianstad för att slippa åka buss.
Idag skulle jag inte agerat likadant.
Många tjejer har inte en aning om att tafsande inte är ok. Istället skuldbeläggs de när de berättar om något obehagligt. Varför var ni där? Ni skulle ha gått därifrån istället.
När är en handling straffbar?
Vi torsdagens seminarium på Advokatdagarna uttryckte en av föreläsarna det så här ”det straffbara skiljs från det önskvärda genom inställningen hos en av de inblandade parterna”. Då är det viktigt att vi tjejer tydligt visar vad som inte är ok! För det är viktigt att värna den sexuella självbestämmanderätten.
Den här händelsen på bussen kan tyckas bagatellartad. Men den kom att påverka mitt agerande för lång tid framöver.
Undrar ibland hur ofta ett våldtäktsoffer i rätten blir utsatt för frågan hur hon var klädd? Sker det fortfarande? Och i så fall, hur bemöts en sådan fråga?
Den dag en kvinna kan vandra naken genom stan utan att bli ofredad – ens av moraltanter!! – då har vi kommit långt!
Den frågan skall inte ställas. Frågan diskuterades av advokat Claes Borgström och hovrättspresidenten Fredrik Wersäll på advokatdagarna. Just nu är det fullt upp på kontoret – men jag lovar att återkomma med en utveckling av svaret.