Stora tårar rinner ner för mina kinder. Min morgonvana trogen surfar jag från mobilen halvvaken runt i tidningsappar och på Facebook. Hamnar som så ofta förr på Caspers minnessida. (fixar en länk senare… )
I januari 2010 trillade han ner för en trappa och bröt nacken. Han skulle ha fyllt 20 den sommaren.
Casper var en av de varmaste, goaste och klokaste tonåringar jag träffat. Hans sida på Facebook fylldes med kommentarer. Det var en märklig känsla. Som om han inte var borta.
En minnessida startades som snabbt 2000 gillade.
Fortfarande går jag in här. Det är som om Casper blivit odödlig, som om han behövs. Som om bara tanken på honom gör världen lite varmare.
Älskar att läsa om hur hans vänner berättar om vad som händer i deras liv.
På Caspers 20 årsdag hölls en fest med massor av musik. I somras följdes det upp med den första Casperfestivalen. Massor av band spelade på Garaget i Hammenhög. Unga och gamla i en skön blandning.
Jag tror Casper skulle ha gillat det.
Vi kommer aldrig att få veta var han är… Men jag mår bättre av att tänka att han är en ängel som finns överallt och kan krama om alla som behöver en kram – precis så som bara Casper kunde.