Är mitt tempo för högt? Många i min omgivnig anser det. Men de ser inte den här sidan av mig. Hela helger där jag gör absolut ingenting. Bara är i nuet utan planering och stress. Bara gör det som känns rätt just här och nu. Lägger i en maskin tvätt bara för att jag vill och gör det utan ansträngning. Njuter av att lyssna på musik när jag stryker.
Stannar upp och är närvarande i samtalen med barnen när de känner för att prata. Lyssnar av. Vill de Laga mat tillsammans gör vi det – men bara för att vi känner för det just då. Alltid finns alternativet att gå ut och äta.
Barnen säger att jag kräver mer än andra föräldrar. För att livet ska fungera med tonåringar som bor hos mig alltid krävs det struktur. Hemmets sysslor är uppdelade mellan dem. De ansvarar för tvätt, städning, handla och laga mat. Jag stöttar till – men det är inte mitt ansvar. Jag tror inte att man hjälper barnen genom att passa upp dem. Hur ska de då klara sig när de flyttar hemifrån?
Hos oss är diskussionerna höga – men vi lever med en ärlighet. Barnen argumenterar för sina ståndpunkter.
Det svåra med att vara förälder är att man inte vet om man gjorde rätt förrän efteråt.
Precis som i företaget jobbar jag efter frihet under ansvar.
Bara-vara-tid….cykla till stranden. Gå barfota i vattenbrynet. Skrapa knäna på stenarna när jag fullständigt går upp i fotograferandet.
Sådan tid fyller mina energiförråd så att jag orkar veckans höga tempo.