Surströmmingspremiär

Alla har en uppfattning om surströmming. För första gången i mitt liv blev jag bjuden på surströmming igår. Burkarna stod öppnade utomhus. Vindarna förde doften till mig i små portioner. Nyfikenheten fanns där- var stanken så hemsk som det sagts? Jag vill beskriva doften som dansk ost i kubik.

Hur äts den? Vana surströmmingsätare rekommenderade klämma, dvs skivad potatis, rå lök, smör, mesost och sill i en tunnbrödsrulle. Vana ätare åt den på tallrik med potatis och lök – och då helst den variant som inte var urbenad.

I smyg studerade jag de inbitnas skara – hur de vant letade efter sillen med mest rom, benade ur den utan att använda fingrarna. I kroppen bodde samma känsla som i kön till tivolis fritt fall.

De orensade sillarna lät jag bli. Sörjan som rann ur dem i kombination med det grönaktiga spadet lockade inte. Däremot prövade jag de tre fileade alternativen. Smakade försiktigt på var och en. Testade både i klämma, med potatis och på hårt tunnbröd. Smaken av surströmming och mesost gifte sig bra. Det var inte alls äckligt – men kan inte förstå att den betraktas som delikatess. Salt matjessill med smak av dansk ost skulle jag nog säga. När vi efteråt talade om framställningsmetoder, dioxiner och risken att stinka surströmming i flera dagar bestämde jag mig för att jag nöjde mig med detta premiärätande. Det finns maträtter som är betydligt godare.