Källa: Livet går vidare av Marie Lennersand och Linda oja, Södertälje 2006
När trolldomsprocesserna behandlades ingick Älvdalen i Kopparbergs läns östra domsaga. Området sträckte sig från östra Bergslagen upp till Särna (vid norska gränsen). Landdomaren, Magnus Persson, ansvarade för rättskipningen inom området.
Titeln Landsomare förekom enbart i Dalarna och motsvarades av lagläsare eller lagförare i övriga landet, men landdomaren hade tillsatts av kunna makten för att sköta rättskipningen. (I övriga landet var lagläsare/lagförare vikarier för häradshövdingar).
Magnus Persson var landdomare från 1659 fram till sin död 1696 (från 1680 med titeln häradshövding).
Strax före trolldomskrisen hade hans arbete kontrollerats av en kunglig kommission som bara hade lovord att komma med. Arbetet var av ”god kvaliteter och gott namn”. Han verkade med ”flit till justitiens befordran och att erhålla ett ärligt domarnamn”.
1675 fick han fina vitsord av landshövding Duwall och tillsammans med sin kollega i västra domsagan beskrevs de som ”flitiga uti deras ämbeten, ärliga, uppriktiga och samvetsmän”.
Magnus Persson var ingift i en kyrkoherdefamilj från Falun och bodde på en gård vid Sundborn som hon inlöst från hustruns medarvingar. Dottern Brita gifte sig med en kyrkoherde.
Magnus Persson upprätthöll en stark position mot allmogen. ”Länsman och en av nämndemännen från Älvdalen hamnade 1673 i konflikt med honom, eftersom de båda Älvdalsborna velat ta tillbaka uppgifter som de tidigare lämnat och som Persson nedtecknat i en attest. Länsman och nämndemännen menade att Magnus Persson hade formulerat attesten felaktigt, vilket Persson uppfattade som en allvarlig ärekränkning. Inför rätta, dit Persson stämt Älvdalningarna, hade han ett klart övertag och kunde låta motparterna upprepade gånger be om ursäkt och nåd innan han gick med på att förlika sig med dem. Landdomare Persson var uppenbarligen igen som man gärna var ovän med.”
Karaktärsutveckling
Enneagrammet: Utmanaren
Företrädare för den äldre läran; att blåkullafärder är ett Satans apespel.
Är brottet i verkliga eller inbillade färder till den ondes samkväm? Kan man i sistnämnda fall ens tala om något delikt? Medgav att bekännelser om imaginära brott var straffbara eftersom det visade att den anklagade hängivet sig åt djävulen och hans illusioner.
Kan hedervärda, gudfruktiga och helt oskyldiga människor genom den ondes konster synas uppträda i Blåkulla s a s in effigie? I så fall skulle vittnesmålen mot de nekande vara tveksamma eller t o m värdelösa.