Tänk så många dagar som passerar utan att lämna kvar några minnen. Sedan finns det händelser som etsar sig fast för alltid.
Igår följde jag med far när han cyklade en av sina regelbundna tvåtimmarsrundor. Eftersom det blåste från sydväst valde han turen genom Fyledalen ut till Ållskog. Tänk, så nära Övraby och jag hade aldrig varit där.
Landskapets skönhet gjorde mig mållös. Bokskogar med vitsippor och orkidéer. Hagar där Fyleån slingrade bredvid de höga alarna. De skyddande åsarna med sina porlande vårbäckar. Bofinkar, talgoxar,
sädesärlor, glador och en stor fågel som kunde ha varit en stork, men troligtvis var en häger.
– Varför har jag aldrig varit här tidigare – när det är så nära?
– Din mormor och morfar körde alltid hit eftersom Gunnar var från Baldringe. Mor var så trött på de här platserna. Men vi firade mors dag i grustaget en gång. Det ligger här uppe. Men du var inte så gammal så det kan du nog inte minnas.
Jo, mina minnen är klara. En vårdag med filtar och massor av kakor. Alla fem systrarna med familjer var samlade. Min kusin Carina och jag leker på branterna och jag hittar en silversked.
Vi parkerar cyklarna vid den rostiga skylten som förbjuder tillträde. Varken skylten, bommen eller de stora stenblocket är svåra att ta sig förbi.
Nu växer det gran och tall längs slänterna – men det finns en känsla på platsen som har stannat kvar i mitt minne.
Där och då bara vet jag att det här också är en sån speciell dag som kommer lysa klart. Det är en trygg tystnad när jag fotograferar okända blommor. Vi går på vernissage i naturen och jag inser hur många likheter min älskade har med min far. Sidor som jag aldrig tidigare sett. Jo, kanske när jag som liten följde med i betstycket och far lärde mig namnen på Svinmålma, snärjmåra, Styvmorsviol och Veronika. Men idag hittar vi växter som ingen av oss kan namnen på.
Far pekar ut gården där min morfar växte upp. Länge pratar vi om att det inte längre bedrivs jordbruk på de många arrendegårdarna under Högestad.
Efter uppförsbacken från Baldringe stannar vi i en skogsglänta. Far berättar att den märkliga grödan på fältet heter Fodermärjkål. Vi struntar i allemansrätten och bryter av en stam. Bladen smakar inget vidare – men stjälken (eller säger man stammen) har en svagt söt smak och en konsistens vi gillar.
Far har inget svar på frågan varför man Inte odlar märjkål som grönsak.
När vi senare på kvällen är samlade och äter kvällsmat frågar far om jag minns Gunnar Perssons affär på Skolgatan. Och ja – det finns ett så tydligt minne av klinkergolvet, den genomskinliga kyldiskar och smaken av gröna grodor. Jag tror just att det är den där gröna grodan som har etsat sig fast i minnet.
Frågan leder till ett långt samtal om andelsmejerier, mjölkaskjutsar och livet på landet.
Det finns verkligen stunder som för alltid kommer lysa starkt i minnesbanken.