Jag har alltid sagt att jag älskar Österlen – att jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.
Min syster ville se världen och drömde om New York. Jag drömde om mer tid att läsa böcker och tyckte himlens skådespel räckte för mig.
I Lund saknade jag horisonten och det beryktade ljuset på Österlen. Så snart veckans föreläsningar var avklarade lämnade jag korridorrummet.
Trots att dottern bara är sexton har vi länge diskuterat vilka platser vi älskar. Envist har jag fortsatt hålla fast vid att jag älskar Hammenhög – och att jag helst tillbringar tiden i naturen.
Hon älskar pulsen i London och Stockholm.
Med regnet piskande i ansiktet på väg till mötet på advokatsamfundet inser jag plötsligt – jag älskar verkligen Stockholm. Där i grådasket minns jag en kväll i juni 2010. Vattnet glittrade och jag gick åt motsatta hållet. Från avslutningsmiddagen på advokatsamfundets ledarskapsprogram mot det väntande natt tåget på Centralen.
Förväntan grodde i min kropp. De andra deltagarna hade bemött mig med sådan respekt och uttryckt sin beundran för mina idéer.
Det var tack vare Mona Odhnoff Sundström som jag anmält mig till programmet. Hon trodde att det skulle ge mig ett intressant nätverk – men det gav mig oerhört mycket mer!
Det gav mig redskapen att vara ledare och delegera. Orden om ledare som leder ledare som leder ledare… Klingar ofta i mitt huvud. Det situationsanpassade ledarskapet. Men framförallt – duktiga advokater – branschens framtida ledare – som verkligen trodde på mina vilda visioner.
Den promenaden var så speciell – och just då älskade jag Stockholm!
På Svenskt tenn läser vi på en kudde om att livet är som en bok och att den som stannar hemma bara läser första bladet.
Som person är jag sparsam. När jag växte upp fanns verkligen inga pengar. Mina föräldrar hade precis övertagit sina föräldrahem och blivit lantbrukare . Min mor hade blivit hemmafru.
På söndagarna delade vi tre barn en 33 cl läsk som man öppnade genom att dra upp kapsylen. Vi köpte glas med ränder i olika färger.
Jag var äldst av barnbarnen och avundades min syster som hade en stor garderob av ärvda kläder medan jag fick ett ombyte på hösten och ett på våren.
I mitt liv har aldrig funnits gott om pengar. Och jag har lärt mig att det bästa i livet är gratis. Eller nästan gratis. Potatis och purjulöksoppa på stranden efter en lång vandring. Himlens skiftningar i rosa, blått och aprikos.
Ständigt letar jag maximal upplevelse till lägsta pris. Om platsen, maten eller sällskapet inte är en upplevelse äter jag lika gärna vitkålssallad och ett kokt ägg på kontoret.
På skidresorna har jag föredragit grillad korv i värmestugan och en pasta äten hemma i hyrda stugan, trött i kroppen och inte ens duschad. Och sedan en kall kvällspromenad och dessert på finaste krogen.
Dottern, väninnan och jag tar en taxi till Berns asiatiska. Vilken lokal!!! Under kristallkronorna äter vi de godaste haricort vertes jag någonsin smakat, dumplings, vårrullar och tempura friterade grönsaker. Helt underbara smaker i en miljö som är en upplevelse. Notan överraskar med att inte bli så hög som jag väntat.
Dessert och te på Grands terrass.
De blå heltäckningsmattorna. Den uniformsklädde mannen i hög hatt i entrén. Den pampiga toaletten.
Minns advokatdagarna på Grand i oktober. Det var första gången jag besökte stället. Miljön imponerade och jag kände mig verkligen liten och bortkommen.
Robert från Uppsala kramade om mig. Vi träffades första gången på en kurs i Turkiet oktober 2008. Jag hade blivit advokat i augusti samma år och han berättade att då hade han varit med och beviljat mitt inträde. Jag berättade att styrelsen i Skåne avslagit min inträdesansökan. Han sa att det inte hade varit någon diskussion om min ansökan när den kom upp till huvudstyrelsen. Den hade varit i högen där handläggaren föreslog beviljande. Annars skulle han ha kommit ihåg mig.
Robert tillhör skaran av mina favoritadvokater. Han har en hög etik och en skärpa i tanken. Tillsammans med honom är det lätt att skratta och all min nervositet rann av mig där bland alla erfarna advokater.
Fortfarande kan jag inte fatta att jag får kalla mig advokat. Det har alltid varit den titel jag tycker är finast. Pondus, makt och framförallt en hög etik. Självständighet, integritet, lojalitet. Det är ord som stället höga krav på individen.
Advokat är du inte bara åtta till fem. Det är du alltid.
För att advokatrollen skall vara trovärdig kan du inte främja orätt på fritiden.
Dottern säger att ingen jobbar så mycket som jag. Ständigt finns min vision i mina tankar. Ständigt är jag advokat. Grejen är att jag nog vill ha det så.
Fortfarande ser jag upp till advokater – och kommer nog aldrig fatta att jag faktiskt själv får kalla mig advokat. Det finns många advokater jag träffat som jag verkligen beundrar för deras tankeskärpa; Johan Sarvik, Fredric Renström, Sven-Erik Ekbäck, Johan Ericsson, Robert och Anders i Uppsala, Mia Reich Sjögren, Göran Lindén. Listan kan säkert göras längre – men de här advokaterna ploppar upp först för att de genom sitt engagemang visat att de tror på mig. Utan dem hade jag inte varit där jag är idag.
Och så kommer jag på de allra viktigaste; min första mentor Kurt G Holm, Föreläsaren på första advokatkursen Stefan Rubens och min andra advokatmentor Lars-Erik Ström.
När jag går där mot samfundet fylls jag av tacksamhet mot alla de advokater som stöttat mig genom åren. Och så tänker jag på den kvinnliga advokat som i sitt yttrande skrev att jag under inga omständigheter var lämplig som advokat. Så nära jag var att dra tillbaka min ansökan. Att ge upp min dröm. Så förödmjukad jag kände mig.
Jag tror inte hon inser hur mycket hon sårade mig – att jag fortfarande känner en rysning när jag möter henne.
Kollegialt försvarar jag andra advokater när människor beklagar sig över deras agerande. Förklarar att jag skulle ha kunnat göra samma misstag. Märkligt nog har jag inte hört så mycket kritik mot någon annan advokat som mot henne. Och orden på rejta.se är inte milda.
Jag vill inte känna skadeglädje – men erkänner … Att det gör jag.
Samtidigt – hennes elaka ord har fått mig att kämpa hårdare. Målet är att en dag bli en av de allra bästa. Då ska jag säga ”Ha – och X sa att jag under inga omständigheter var lämplig som advokat!”
Hennes ord har fått mig att aldrig vara riktigt nöjd med det jag gör. Och för att bli ännu bättre har jag valt att anställa fler jurister för att vi ska kunna fördjupa oss inom fler områden.
Allt vad hon står för av ”höga hästar” och översitteri vill jag skapa en motvikt till. Sophias allra viktigaste uppgift är att ha ögonen på oss jurister så att vi aldrig glömmer bort att vara ödmjuka.
Jag älskar fortfarande Hammenhög. Men jag älskar Stockholm också – och vem vet vilka andra ställen i världen jag älskar?
